Japp, idag var man hos läkaren för att kolla så att allt stod rätt till. Skulle äta värktabletter en timme innan eftersom det kunde göra ont. Jaja, brukar inte ha ont när jag har månadens mest spännande händelse :) så jag trodde inte av någon outgrundlig anledning att jag skulle ha det nu heller.. hmm..

Nåja. Tog tabletterna men var sjukt nervös. Så rädd att något skulle vara fel. Otroligt glad över att Mathias fanns vid min sida. Gick skapligt i början. Gjorde sjukt ont när doktorn greja men bet ihop. Sen, när själva kolla skulle börja, då, pang, svimmade jag. Sa dock till innan.. :) Snällt va? Haha.. jo, är ju ganska van svimmare så jag märkte att jag var på väg bort. Gjorde ju så sjuuuukt ont. *stackars mig* Vaknade till liv lätt virrig eftersom det stod främmande människor och tittade på mig. Kändes sådär bisarrt som det brukar göra med panik i halsen och tårar som tränger på. Fick dock syn på älsklingen som kramade min hand hårt... ville jag bara gråta ännu mer, av lättnad... Undersökningen fortsatte med goda besked... jippijey. Nu är det bara vänta kvar att göra... Hatar att vänta...

Fick ligga på en säng i en halvtimme efteråt eftersom smärtan och svimmandet inte ville sluta, men det var huuuur gulliga som helst på kvinnokliniken. Dom är hur bra som helst. Fick saft och smörgås. Snälla värre. Å mer värktabletter. Är lite skakad fortfarande och har lite ont så det blev mys i soffan med varm choklad å kanelbullar istället för träning. En sak slog mig... om det gjorde såhär ont nu, hur ont gör det inte att föda då? Vågar knappt tänka tanken. Svimmade ju nu, tänk om jag svimmar då? Har aldrig svimmat av smärta förut. Vet dock itne om det var av smärta eller om det var för att jag var så spänd... ont som attan gjorde det iaf..

nepp.. åter till plugga... å en ev doppresten..