Idag var vi hos läkaren igen. Skulle bara prata om provresultat, men tyckte att vi hade koll på läget. Skulle ju bara bli lite formellt lixom, vi skulle säga att vi avvaktar så länge och sådär.. har lite att smälta lixom.

Trevlig läkare, lite virrig, kände att jag inte hängde med riktigt eftersom han pratade om vad som kunde vara fel lite allmänt och sådär, vad det berodde på att det var som det var och så. Försökte se ut som jag fattade men gjorde inte det. Tänkte att han nog bara var virrig. Ju mer han pratade dest mer började jag inse att han pratade om NULÄGET, alltså hur det står till med mig. Kalldusch!!! Hallå, jag är ju frisk!? Mathias är frisk, jag oxå.. eller??? Visade lite bilder sedan senaste undersökningen och förklarade vad det betyder... Undersökning. Men hallå??? Hängde inte med, men jaja, kolla går att göra.. en sista koll för att konstatera att jag verkligen var frisk. Japp, genomfört. Så, på med kläder och lyssna lite till. Började prata om vad allt innebär, att hans teori troligen stämde. Sakta lägger jag ihop ett och ett och inser att det inte blir tre utan att det blir två! WTF. Kommer nog ha ont i kinderna ett tag framöver eftersom jag bet mig hårt i dem för att inte börjar ula å grina där. Fick recept på tabletter, äta dem och sedan dit på kontroller regelbundet för att se så de funkar och om det ev behövs sprutor med. Skakade hand och lämnade avdelningen.

Men, hallå... spola tillbaka bandet. Hur gick det där till? Två kontroller, tre blodprov, 100 gånger har frågan; "ser allt bra ut?" ställts och 100 gånger har svaret; "Ser jättebra ut" erhållits. Men nu en kontroll till och det är fel???.. haha.. feeeeel! Inte haha... gråt. Det är fel, fel, fel, fel.. du fungerar inte, du är fel... ej fungerande.. hjärnan försöker få det att fungera men kroppen, just på det specifika stället, har anställt världens hårdaste vakter och de släpper inte ut någon, inte en enda, oavsett hur mycket det trycks på... Ej fungerande. Det ekar i huvudet. Jag är arg. Svinförbannad, skitledsen, frustrerad. Jag fungerar inte! Det går inte... det är fel på mig. Hur kan allt vända? Varför har man sagt att allt varit bra??? Tårarna som rinner känns som syra på kinden och det gör ont i hjärtat. Ont att inte fungera. Ont att man inte kan göra det man är skapt för att göra!

Jag skulle gärna lägga på mig 100 kilo, jag kommer inte klaga. Jag kan sitta uppe hela nätterna, jag lovar, jag kommer inte klaga. Nyss var allt inom räckhåll. Vi skulle bara ta det lite lugnt, för allt var ju som det skulle. Det är inte så. Allt är inte som det ska.

Älskling... vår tur kommer, den är bara inte nu... hur mycket jag än önskade det.

Tur jag har världens bästa människa vid min sida, skulle inte överleva en dag utan dig...