Helt sann är den med!!! Kanske ska varna känsliga läsare för min förlossning var inte som dom är på teve, ni vet, kvinnan får lite ont, alla ler, hon trycker på lite och ut kommer en ren liten parvel, med mössa å allt... kanske någon annan har haft en sån förlossning, lyckos er...

Nåja.... Värkar börjar tisdag natt runt 3. Pågår hela tisdagen, fastnar lite på 6 min mellan dem. Hittade ett sätt att andas så de gick över. Tänkte att det här blir ju nema problema, gjorde ju inte så ont lixom.. HAHA.. knäpp jag är. Vid 21 ringer vi till förlossningen för då är det 4 min mellan värkarna men får höra att det ska vara 3 värkar på 10 min å de ska vara 1 min långa värkar. Bara att bita ihop. Vid elva går vi och lägger oss för att sova lite.. eller vila. Sover till tolv ungefär men då står inte jag ut längre. Ringer och säger att vi kommer. Bilfärden var en mardröm... eller början på en mardröm. Kommer in 00.45 och får CTG och lite annat kollat. Inte så behagligt eftersom jag helst står och då måste man ligga. Är öppen 3 cm... värkarna börjar göra mer ont. Obeskrivligt ont. Så fantastiskt ont i höfterna. Vill inte duscha, inte bada... inge lustgas, bara bita ihop. Tillslut pallar jag inte och tar lustgas, nackdelen är att jag inte känner när värkarna kommer så jag missar några gånger och då gör ju värkarna sju resor värre ont.

Vid 4 har vattnet inte gått så då får de hjälpa till lite och vattnet går nu. Samtidigt börjar jag gråta. Tänkte på min lillasyster och, ja, svårt att beskriva men kände mig lite misslyckad lixom. Samtidigt sätter de en elektrod på bäbisen huvud för att kunna hålla koll på lillen för det tar lång tid för bäbis att komma ut. Ingen angenämn upplevelse för mamma...

vid 6 har jag öppnat mig till ca 8 cm men pulsen på lillen är inte strålande så en doktor tillkallas. Vid detta läge hade jag ökat lustgasen till 100%, yrade huuuur mycket som helst och allt var i en dimma. Plöstligt hör jag skrammel av metall och ser massor av folk överallt, får mig att gråta och undra vad alla gör där. Mathias försöker trösta och stötta. Stackaren har knappt hår på huvet eftersom jag fått tag på det och hans händer är ömma... Jag satt på oanade krafter! :)

Allt ser bra ut och vi kan fortsätta. Dock sätter inte mina värkar igång och eftersom den lilla skitungen bajsat i fostervattnet så sätter de in värkstimulerande för att lillen ska komma ut. Vid 7.30 sätts medlet in och då kopplar de även bort lustgasen och ger mig endast syrgas, naturligtvis vet inte jag om det utan tror fortfarande att jag får lustgas. Är så otroligt trött men försöker kämpa på. Dock fastnar lillen i någon kant som gör att allt tar lång tid igen. Huuuga.. kämpigt. Från 07.40 sätter allt verkligen igång och med hjälp av att en av sköterskorna lägger sig på min mage för att trycka ut lillen så kommer den äntligen ut 08.06 Jag vet inte om jag ska nämna hur sista krystningen gick till, men det resulterade i 10 stygn och det eftersom krystningen skedde utan värk, men smärtan som infann sig gjorde så att jag inte orkade vänta på en värk... så jag får skylla mig själv skulle man kunna säga.

Förlossningen var det värsta jag någonsin varit med om och var beredd att ge upp, speciellt på slutet. Jag kom in med mycket gott självförtroende och peppad. jag är vältränad och vet att jag kan hantera smärta, men den smärta som jag upplevde hade jag aldrig kunnat ana. Den gick inte att kontrollera och det blev inte bättre av att man skulle undersökas hela tiden. Jag fick upp å stå, sedan måste jag ligga ner, ställa sig på knä, åsså lägga sig och smärtan för att vända sig var så hemsk... jag har aldrig skällt på främmande människor förr, men gjorde det nu. Hade väldigt dåligt samvete för hur jag betett mig för jag var inte trevlig. Kändes som att alla var där för att göra mig illa, vet att det inte var så men kändes som så... sa det med. 

Något annat som irriterade mig var att de sa att det inte var långt kvar... Säg inte det till en födande kvinna om du inte kan precisera exakt hur många minuter eller värkar det är kvar!

Tog bara lustgas som bedövning, men hoppades på att det skulle bli kejsarsnitt hela tiden, för då inbillade jag mig att det skulle sluta göra ont. Var hög från ungefär 4-5 tills att lillen kom ut, kommer ta all bedövning som går att få nästa gång, om dt blir en sån. Adoption känns inte avlägset.

Förlossningen var lång och slitsam för oss alla tre, men vi är lyckliga! Dock är det mycket att smälta, förlossningen speciellt.

Den 8/10, 08.06 kom lille Linus ut och skrek för full hals. Skulle ha väntat på krystvärken för då kanske lillen kommit ut 08.08 och det hade ju varit lite coolt, men jag är lycklig för att han är ute nu.

53 cm lång och 3724gram. Jag har lite svårt att förstå allt, har inte lärt känna den lille än och finner det omöjligt att han har legat i min mage...

Får höra att jag är oförskämt pigg, känner mig som en överkörd grävling så jag förstår inte om folk bara försöker vara trevliga. Kan knappt gå å vill inte vistas bland folk.

Bäbis är snäll, sover hela nätterna och skriker knappt alls. Gör han det så gör han det i falsett så han är jättehes nu. :) Så söt. Slät och fin och väldigt proportionelig. Självklart ska folk få komma å hälsa på, men vi säger nog nej nu i några dagar för vi måste förstå att vi inte ska lämna tillbaka den här lilla människan, han är vår... Vi har alltså inte landat riktigt än...