Japp, har blivit med sådan jag... Har penicillin utskrivet men avaktar får vi se om det försvinner.

nu snurra linus runt!!! Hej vad det går... ska busa lite, göra pannkakassmet och sedan jobba lite.. jobbar gratis jag...

Har funderat på det förut och det har blivit aktuellt igen. Ska jag bli kenyan? Ja, i den mening att jag springer överallt. Tycker det är hur briljant som helst. All den gratisträning man får och vilken tidsbesparing! Då menar jag inte att jag ska springa överallt utan typ till bilen, från bilen, till ICA osv. Tål att tänkas på...

Linus vill vissa nätter inte sova. Jag vill inte ge tillägg eller något annat, jag vill helamma. Efter att Linus kom till världen har jag lärt mig ganska mycket om mig själv och sett sidor jag inte visste jag hade. Jag trodde inte jag skulle tycka att allt var så jobbigt och att jag hade så dåligt självförtroende, men har uppenbarligen det när det gäller saker utanför min kontroll. Är lite skrämmande att känna hur stressad jag blir av sådana saker. Blir stressad av att ha lite mjölk, får mindre mjölk, blir stressad av att ha ännu mindre mjölk och så fortsätter det.

Känner mig väldigt misslyckad. Jag vet att det är naturligt att det blir så och jag har ammat länge och så vidare MEN kan inte hjälpas att jag känner mig misslyckad ändå. Jag vill kunna ge min son mat! Har upptäckt hur målinriktad jag är. Var så inställd på att helamma i minst 6 hela månader och nu, efter 4 och en halv så verkar det inte som det går. Är tävlingshuvudet som gör att jag känner mig misslyckad. Är ju något jag laddat för så länge och så går det inte. Gillar ju att göra liknelser, mest för att försöka förstå mig på mig själv och är mitt sätt att bearbeta saker. Du som idrottar och som har tränat och laddat länge för en tävling. Du står på startlinjen (orienteringsliknelse), tror på dig själv, är superladdad och så beger du dig iväg. Du passerar konkurrenter och känner vilket flyt du har. Kontrollerna sitter där de ska och benen känns lättare än någonsin. Sedan händer något, du trampar snett, jättesnett och får med tårarna nerför kinderna halta i mål samtidigt som du blir omsprungen av konkurrenterna du passerat.

Liknelsen: Jag var laddad, allt gick hur bra som helst men så händer något som jag inte kan kontrollera och då kommer tårarna och känslan av att inte räcka till.

Har en tävling jag kan koppla till, väldigt längesedan men den är etsad i mitt minne. USM 1998. Skillnaden är att då kände jag att jag hade kapaciteten, det känner jag inte med mjölken, och sedan var det jag som bommade bort mig, alltså var det inte alls utanför min kontroll utan jag tappade bara kontrollen. Längtar efter revanschen från den tävlingen... är den revanschen jag söker i orienteringen.

Ett långt inlägg men måste bearbeta det på något sätt.  Så läs eller läs inte.

Ska busa med vampyren här hemma... ja han måste ju vara det. Han är ju vaken på nätterna och så suger han för att få i sig mat... bits gör han ju oxå!