...är en dag utan mening. Mitt gamla motto som jag lärde mig av mina trevliga halmstaditer.

Dock har jag inte levt upp till mitt motto och de dagarna har emellanåt känts väldigt meningslösa. Igår var en dag som jag inte alls förstod varför den ens var. Livet kändes surt, meningslöst och orättvist. Jag kurade ihop mig i mormors gamla bäddsoffa som står i Linus rum och snusade på de hemvirkade kuddarna som fortfarande luktar mormor.

Ryggen ska på kolla imorrn. Kör med det som ursäkt att slippa springa och gå mot totalt förfall. Eller vadå slippa? Min kropp vill inte helt enkelt. jag vill inte heller, jag vet inte alls vad jag vill längre. Hatar känslan av att stundtals tappa greppet om tillvaron och drunkna i existensiella frågor...