...till det andra. Uppe innan tuppen, närmare bestämt 04.45 för att morgonjogga lite. En undran, hur många måste man stöta på som gör samma sak som en själv för att man inte ska bli betraktad som knäpp, galen eller onormal?

Hem, på med skosserna och ner med Linus i vagnen och sedan skjutbanerundan på myran på 50 min (ca 12 km) Linus sov och jag flåsade.

Överväger att rycka i vikterna lite, men vet inte det. Kanske sparar det till imorgon?

Tidigare gillade jag läkar-/sjukhusserier. Finns ju huuuur många som helst. Gillade dem.

Såg lite på reprisen av Greys, kom på att jag inte alls gillar läkar-/sjuhusserier någe mer. Kanske går över. Förut kunde jag sitta och titta, tycka det var gripande och lite sorligt. Men då kunde jag stänga av och låta vardagen lunka på som vanligt. Det sorliga och gripande var ju bara på teve. Stänga av och sedan levde jag och min familj som vanlig och jag kände av vi var sådär osårbara som man är.

Nu stänger jag av, men livet traskar inte på som det gjorde förut längre. Min familj är inte osårbar. Det sorliga försvinner inte bara för att jag stänger av teven, det sorliga sker inte på teven...

Livet är för kort för många...