Idag var det dags för det 48:e Lidingöloppet. Jag hade ingen önskan att återuppleva förra årets kaos då jag knappt hann till start så vi åkte ner på fredagen hela familjen och roade oss med att åka tunnelbana, besöka sci-fibutiken, BR leksaker och Buttericks=glad Linus. Den första butiken gjorde även Mathias glad. :)

Efter det största frukostintag jag någonsin lyckats med rullade vi från Scandic i Alvik ut till Lidingö, utan fadäser! Det finns gott om parkering och trafiken brukar oftast flyta bra, så även nu. Hämta ut nummerlapp, fundera på klädval och jogg till start.

Jag var inställd på att få gå lite och med tanke på sval vind och risk för regn valde jag supertröja och Öbackalinnet. Det sistnämnda tog jag på mig bakåfram. Tyckte det stramade i halsen och med tre minuter kvar till start upptäckte jag det. Vände det rätt medan jag högt skrattade åt mig själv. Haha...

Efter en veckas regn var det en blöt i h mjuk bana att vänta, inte något som stör mig som orienterare så värst men syns att andra löpare kan tycka det är besvärande. Nåja. Startade i 1B, samtidigt som 1 och 1C, myyycket folk. Försökte hålla mig på min kant, till höger och bufflade inte alls, dock stressar de flesta iväg men lärde mig sist att 3 mil ger tid att springa fort. Är bökigt att starta i 1B, många runt omkring och det större, hungriga 1C som kommer stormande. Trångt blev det när vi lämnade det blöta gärdet bakom oss och det blev slirig skogsstig där max 3 kan trängas i bredd. De framför höjde ena armen med jämna mellanrum, fattade först inte varför. Hade jag missat någon skylt att vi skulle vinka? Kom snart på att det var för att varna bakomvarande att det tog stopp längre fram. Haha, dagens andra skratt. :)

Vid ca 5 km kommer första vätskan och då började det lätta upp. På väg dit hade det känts som hela startfältet passerat mig, men jag kände mig inte stressad. Jag lufsade på i lagom tempo. Första km hade gått på 6 min såg jag i efterhand och det vad det jag hade haft som målsättning i början, 6 min/km men helst under 3 timmar. Någonstans hoppades jag på under 2.38; silvertiden, annars blir det bronsmedalj. Blev lite förvånad när jag kolla GPS-klockan å såg att jag malde på i 4.40-tempo i lätt motlut. Övervägde att sakta ner men det kändes så bra i kroppen så varför?

Tempot jag höll var utan att flåsa, klart det flåsades i uppförsbackarna, men där blev oxå farten lägre eftersom kroppen sa att så ville den ha det. De branta nerförsbackarna gav inte den extraskjuts och vilan de brukar eftersom kroppen och huvudet sa nej, i gengäld slapp jag kramkänsla i låren. Inget ont som inte har något gott med sig. Jag passerade punkten där väggen kom ifjol, men kände inte en tillstymmelse av det iår!

Jag funderade på sista milen, hur mycket skulle jag få gå? Abborbacken matade jag med enkelhet uppför, likaså Karins backe! Vid 4 km kvar kollade jag klockan och insåg att jag skulle klara silvertiden om jag inte klappade totalt. Ungefär då kom den mentala tröttheten, den som är nöjd på att nöta skor. Den som inte förstår varför man håller på med sånt där. Varför, när man kan ligga i soffan å käka chips? Men då klev kroppen in och sa att det här klarar du ju lätt! Det började även stänka från himlen och det var uppfriskande!

En kilometer i taget och plötsligt tornade upploppets upp sig framför mig! Med ett brett leende såg jag hur klockan tickade in på 2.34.05 när jag passerade mållinjen och fick min silvermedalj! Blåbärssoppan, bullarna och bananerna smakade finfint! I mål väntade mina två hjältar! Att de pallar vänta på mig medan jag är ute på sånna hära upptåg, ja att de ens vill följa med är ibland för mig ett mysterium! Men jag är tacksam och glad för att de finns där och hänger med!

30 km på 2.34.05 Denna gång fick jag njuta av banan på ett helt nytt sätt! Förut har man haft smärta att kämpa mot, nu var det inget sånt! Eller, jo, känner av den vanliga löparvärken jag brukar ha; stelhet i ena höften, smärta i skinkor och lår och öm under fötterna, men annars inget. Kostade på mig att gå vid vätskekontrollerna där jag drack både sportdryck och vatten, dock inte vid de två sista eftersom jag då skulle måsta hitta en toa! :)

Jag är oförskämt pigg, lite stel här och där, men körde från Gävle och hem och det har jag inte pallat tidigare år!

Under hela loppet tänkte jag på kommande säsong och hur kul det är att hålla på med det här! Jag funderar på om jag vill bevisa något eller varför jag utsätter mig för detta i det tillstånd jag är. Jag är inte sjuk så varför inte? Jag är pigg, mår bra och ja, jag vill nog bevisa nått...

Ja, är hur synd som helst om mig! Jag är förkyld! Överväger amputation av allt ovanför axlarna eftersom det är där det smärtar och värker.

Jag måste bli frisk nu! Så jävla otajmat! Nästa helg är det medel och stafett-SM och helgen efter det Lidingöloppet, alltså grymt otajmat.

Bäddar ner mig i soffan och ägnar dagen åt självömkan...

Jag känner vemod.

Jag har gått 6 år på Nylands skola och den erbjuder en unik miljö! Det är så otroligt tråkigt att inte någon startar friskola där, eller att man utnyttjat miljön ännu mer. Skolan ligger efter en liten grusväg, granne med en bondgård där det fanns får, lamm och kor när jag var liten. Vi var på fågelskådning, skogspromenader och kunde vid fint väder få en halvdag i pulkabacken...

När jag gick där var det 1-6:an och vi var ca 10 personer i varje klass...

Jag förstår att det inte fungerar med skolan längre med tanke på hur det sköts av poliktiker och ledning... Tråkigt!

http://dagbladet.se/nyheter/njurundamatfors/1.5059370-sista-eleverna-har-lamnat-nylands-skola

Min kropp beter sig inte riktigt som jag vill. Den är trött, seg och allt går tungt. I onsdags var det korta intervaller, 5*200m i två set. Att jag springer denna sträcka på samma tid som eliten springer 400m tänker jag inte gräva ner mig över. Maxtempot jag kom upp i var 2,45min/km, i en intervall, annars låg jag stabilt på 2,50. Frustrerande då jag verkligen ville springa fortare och verkligen försökte. Men, men... Antar att slitenheten beror lite på att jag avverkade en mil lite för fort på lunchen, men ville bli av med lite stelhet och när jag väl kom ut var det svårt att hejda kroppen. Haha...

Avslutade med lite trädgårdsgympa. ÄLSKAR min remmar jag byggt. Upp med dem i lönnen på baksidan och köra lite crossfit. 6 övningar 3 varv. Men ger träningsvärk! Måste förmå mig att göra det idag med annars är jag rädd att träningsvärken kommer ta över mitt liv.

På tal om träningsvärk. Och ont i kroppen. Igår var det orientering på schemat. 4,9 km på 52 minuter! VA? Ja, ni såg rätt... kroppen svarade under ca 10 minuter, annars var det en kamp med både motivation och ork. Jag skyller på det knähöga blåbärsriset, men va fan! Det ska ju jag orka! Minst 4,9 km, det är ju medeldistans! Vad betyder då detta? Jo, att jag har slarvat med min skogslöpning. Nu är det jag som ger mig ut i skogen och kör intervaller, frågan är när bara. Jag tror att jag måste stryka intervallerna med löparklubben på måndagarna och istället ge mig ut i skogen. Min kropp gillar inte mycket fartträning utan vill ha långa nötarpass oxå och då kan jag inte fläka på med intervall 4 gånger i veckan..

Nåja, det tåls att tänka på. Men på måndag blir det nog skogen, kanske uppför? :) *ääääälskar backintervaller*

Har ont i kroppen idag. Träningsvärk från midjan och neråt. Har även gjort illa ena vristen känner jag. Blir tåhävningar hela dagen. Ev ska jag ut med lilla Nina. Hon ska cykla och jag ska springa, runt Örsjön var tanken, men vi får se vad kroppen säger. Verkar även dra ihop sig till regn, inte för att det bekommer mig men går alltid att använda som en ursäkt. :) Ingen löpning idag = jag drar till gymmet för lite maxstyrka....

Efter tre dagars vila från löpning (ägnat mig åt att slita bort nålfiltsmatta från trappen istället) så pirrade det faktiskt i benen i lördags, och i söndags!

Idag var det intervall. Finfint gick det. 5 tusingar, 3,37, 3,49, 3,39, 3,56, 3,39. Ja, är uppför på de långa tiderna. Kändes oväntat bra. Avslutade med 6x45/15 och slutligen lite spänst. Faaaaantastiskt härligt.

Har det vänt, är det så? Dock kändes det tungt på slutet då jag körde längs det blöta elljusspåret. Måste ut och plöja skog i veckan för jag är sååå svag där... men det ska det bli ändring på...

Nu är det snart sovadags och peppa för imorrn, då är det orientering/skogsintervaller på schemat.

Idag tog jag mig ut på en liten runda. Har ju varit hemma och sjuk och nu tyckte jag det var dags att ge sig ut en sväng. Och vad skööönt det var! Ibland blir jag sådär förvånad över hur skönt det är att vara ute och springa.

Nuläget till trots... det var trevligt och jag bröt inte ihop. Har ju de senaste dagarna haft problem med domnande lår, men det kändes bra, dock blev jag yr och sömnig. Jag har haft det förut. Under hela förra säsongen kom det från och till, kommer främst ihåg ICA-loppet, en halvmara på alnö som jag sprang sömnig. Ingen speciellt trevlig upplevelse att känna det som att man kommer att somna, inte för att benen är trött utan på grund av att man är sömnig! Vrickat. Trodde det var pollen, men hade det ju hela sommaren. Inte haft det förrän förra veckan och nu idag. Sååå... antar att det är stress. Det är för mycket stress nu, negativ stress och det håller på att ta knäcken på min kropp!

Upplevde dock en liten ljusning under löpningen idag. Förträngde det där jobbiga och lyfte blicken, för första gången på sjukt länge. Kände en svagt spritt i kroppen, sömnigheten till trots och trot eller inte men yrseln och sömnigheten försvann när jag lyckades få hjärnan att stanna kvar i denna ljusning.

Jag planerar att nå en formtopp om två veckor till tiomila. Och hur ska det gå till? Jag har ju kört rätt mycket mängdträning på väg i rätt makligt tempo, men nu är det slut på det. Jag måste få upp farten och tänkte testa något nytt. De ska bli pass med tempo och lite mer vila. Inte två pass om dagen nu utan ett pass men med hög kvalitet. Jag har inte kört det medvetet förut men nu blir det ett test. Jag är tung i skogen och vinglig så det blir många skogspass. Måndagsintervallerna behåller jag på asfalt/löparbana men sedan är det skogen som gäller. Skulle behöva min Ingela här nu så jag har någon att jaga i skogen!

Jag tänker mig kanske 6 pass löpning i veckan varav 4 hårda kvalitetspass och 2 distanspass och gärna 2 styrkepass till, ja, så det blir 8 pass och lite dubbla pass, men tänkte försöka komma iväg och köra styrka på förmiddagen, vila hela dagen och sedan köra hårt på eftermiddagen/kvällen.

Men nu när jag tänker på det undrar jag om jag kommer att sakna mina morgonpass? Kan man klämma in något sådant pass måntro? eller.. fan... skulle behöva ett proffs som vet exakt hur jag fungerar som kan lägga upp min träning. Jag får ringa Ingela imorgon och rådfråga, eller så mailar jag någon av mina vänner som är OL-gymnasielärare.

Kan det vara det att jag tränar för mycket? Kan man träna för mycket?

Ja, är väl lika bra att man tar och analyserar gårdagen så det går att lägga den till handlingarna.

Natt-SM tillika säsongens premiärtävling. Och hur gick det då? Senaste 11/2:a veckan har kantats av förkylning och feber så det kändes ju inte allt för bra. Rossliga lungor och ruggig hosta men springas skulle det... Ja, det var förutsättningarna. Kroppen kändes inte topp dagarna innan så förhoppningen stod i att orienteringen skulle fungera.

Kroppen piggnade till och när starten väl gick så var det en grymt springsugen kropp med bra tryck i benen och då kanske ni själva kan räkna ut hur det gick. :) Inte alls! Fullt ös medvetslös. Abnorma problem med riktningen eftersom jag inte hade tid att stanna och kolla kompasen. Sedan är ju Gotlandsterrängen som den är... platt och diffus och ja, fy fan. Bommelibom. Inte en endaste lite spik någonstans! MEn fort gick det, fort och sjukt fel.

Huvudet befann sig under armen och då går det inte. Har absolut noll synk när det gäller knopp och kropp just nu och det är ju lite frustrerande.

Kom iaf inte sist av någon otugrundlig anledning... någon måste ju ha ålat runt alltså! Förresten så hade jag även GPS, bidrog kanske lite i stressen men inte mycket. Har ingen ursäkt utan bara en förklaring: jag orienterade inte. Stressade, sprang som en tok och betedde mig allmänt orutinerat. Längtar efter att finna en inre ro och stabilitet i orienteringen... bara det blir snöfritt hemma så kanske man kan börja jobba på den biten.

Mina förväntningar var väldigt höga men slutade i ett pinsamt resultat.

Idag är det sprint. Taktik för detta vet jag inte riktigt. Springa rätt... men hur? Kompassen gömmer jag och fokuserar på orienteringen tror jag. Hoppas innerligt att det går bra idag, att jag hittar flytet. Så mycket vilja i kroppen, så gott självförtroende när det kommer till löpningen, men det hjälper ju föga när huvudet är på en annan planet...

Citat Per Lang: Det är bara att bryta ihop och komma igen!

Ja, jag gör väl så då...

Dumma förkylning!

Ja, kroppen var ju sjukt seg i måndags och i morse fick jag dra ner på tempot och slutligen gå en stund! När hände det senast? Ljusår sedan...

Ja, och nu är det något som spökar där bakom näsan. Har ont i kroppen så det blir vila. Sedan  blev jag så sjukt upprörd, arg, ledsen och besviken idag och exploderade lite på jobbet innan jag gick hem. Har bra kollegor som står ut med mig! En förkylning är det sista jag behöver. Efter allt försakande så blir det lixom spiken i kistan...

Nu ska jag sura lite i soffan... proppa i mig frukt och banna allt och alla... nästan

Pratade med Ingela, bästaste Ingela, idag. Jag ska inte klaga egentligen ... hon är så jävla stark! Så bra! Längtar till nästa helg då vi ska vrålumgås massor på jättekort tid! :)