...fru bergman ta tag i sitt förfall gällande vinterträning...

Knåpning på träningsdagbok pågår och nu är det slut på de kassa bortförklaringarna och här ska plågas!

Fan va bra jag ska bli!

TRÄNINGENS TIO BUDORD

1 Du ska inga andra intressen hava jämte träning.

2 En dag utan träning är en dag utan mening.

3 När Du vilar tränar dina konkurrenter.

4 Den som tycker träning är roligt, tränar för lite.

5 Träning är ett tillfälle att tävla.

6 Så länge Du är seg kan du inte bli övertränad.

7 Det som inte dödar, det härdar.

8 Smärta är svaghet som lämnar Din kropp.

9 Många äro kallade, få äro utvalda.

10 Det finns många sätt att bli dålig på, men bara ett sätt att bli bra på: TRÄNING

Japp.. jag känner mig som en colaburk som stått framme i solen... huvva. Gillart int... Allt sitter tight och obekvämt, sjukt tråkigt. Men, så blir det när man äter jäääättemycket och tränar jääääättelite. Försöker låta bli godsaker nu men har ju ätit så mycket socker den senaste tiden så det är sjukt svårt att låta bli.

Nåja, ska ut idag, om det så bara blir 20 min, väntar bara på att maten skall smälta lite i magen...

jag klagar... jag vet. Jag är på skitdåligt humör, ångest, borde träna men har en kropp som bara är på väg att braka ihop så jag ska nog inte träna. Sover man inte så orkar man inte heller...

Gnällde på jobbet idag. Gnällde på min son... min son som inte sover. Hur trött jag och maken är, att det inte känns som att det kommer bli någon ände på detta.. att vi aldrig någonsin kommer få sova tillsammans i vår säng, ensamma, någonsin.. never ever... Jag är utan privatliv. Ja så känns det.

Får, av den där mamma som har ett barnbarn som är sjukt och som förlorat ett barnbarn, höra att jag ska vara glad att jag har ett friskt barn. Att alla som har ett friskt barn skall vara glada och det där med sömnen kommer gå över.

MEN VA FAN! Om sanningen ska fram, om jag ska skrapa lite på min märg så klart som vatten, klart som korvspa, klart av självaste faan själv så tror jag nog att min son kommer börja sova igen! Och för helvete, klart jag är glad över att min son är friskt! MEN, bland det jävligaste och mest ångestframkallande man kan göra är att jämföra människors livssituation och tala om för någon att denne minsann inte ska klaga för det finns de som har det värre.

Fanstyg vad arg jag blir. Jag vet att hon inte menade illa, hon vet inte allt om mig, hon vet ingenting om mig. Hon vet inget om mitt liv, hon vet inte hur jag mått, hon vet inte hur jag mår, hon vet inte vad jag varit med om och just därför blir jag så extra upprörd eftersom ingen ska ta för givet att någon annan har det värre än någon annan... Jag som inbillar mig att upplevelser (och dit räknar jag både sorg och smärta bland mycket annat) är individuella och inte kan jämföras, hur mycket du än vill...

Ångesten försvinner ju inte av att man får höra sånt därnt. Känner mig inte alls som världens sämsta mamma som gnäller över att jag inte får sova, men är du inte säker på hur jag mår och vad jag har i min ryggsäck så säg inte något sånt korkat! Snälla låt bli. Undantag för detta är de som står mig nära, människor jag öppnat mig för på tu man hand....

fan, ska nog gå hem nu... hem och springa lite, gå kanske.. fan, laga crossen! 

Jag har en kollega vars dotter blivit nominerad till Årets Mama Hjälte 2010! Önskar henne vinsten eftersom den historia jag hört får mig att bara vilja gråta. Det som beskrivs i blogg, i bild och intervju *länk* är ju bara bråkdelen av den verklighet hon verkligen lever i. Den går in att förstå.

Ja, det är ju just det där som är grejen som jag blir så jävla förbannad på! Den går ju inte att förstå! Det finns så många fler jävligt bra mammor där ute, för att inte tala om alla pappor!!! Glöm inte pappor, systrar, mormödrar, fan å hans syster... jag tror ni förstår.

Min livserfarenhet säger mig att inte ett jävla pris på denna förbannade planet kan sätta priset på en individs upplevelser, känslor och uppfattningar. Det denna jävla "vinst" kan få oss (som haft det "lätt" i livet) att göra är att tänka till lite. Det finns de som haft det värre! Dock vet jag några som haft det "värre" Kanske är en av dem som haft det "värre", vet hur det är att haft det "värre" eller hur fan du nu vill säga...

Summasumarum: jag är tudelad. Att prissätta någons "olycka" är helt absurt samtidigt som jag tror det får de som har det "jobbigt" att lyfta blicken och se vilka svårigheter du som förälder faktiskt kan överleva...

Till alla er tre-fyra pers som läser denna blogg (Lina *i hopp om träningstips :P* Syrran *i hopp om häcklingsmöjlighet* Ankis * i hopp om skändning av det svenska språket* och en av de okända/kända läsarna) här kommer en jääääävligtfanstygsjävla bra låt

KLICKA HÄR FÖR FAN!

Ja, och det är med stor motivation jag går in i den.

Sammanfattar säsongen som en mindre succe... inte ofta sånna ord kommer från mig men nöjd är jag. :)

Började med en kanonsträcka på 10-mila

1:a vårruset

1:a Urskogsloppet

1:a Jordgubbsloppet (12-kilometarn)

1:a Hemsölunken

1:a HK-halvmaran

4:a medeldistans MVM (ol)

28:a SM medeldistans (ol)

1:a och 2:a på Salomon trail run

28:a Lidingöloppet

10:a 25-mannakorten

och därtill lite halvdanna ol-resultat.

Men, jag, fasen vad det gått framåt med löpningen. Avklarade testrunda på 4 km på 15.17 idag vilket ger en km-tid på 3.49 *mallig värre*

Största upplevelsen var Urskogsloppet. När det är som tyngst och jag är riktigt trött brukar jag tänka på att jag fött barn och sprungit Urskogsloppet och då känns allt rätt lätt. :) Mest impad av mig själv blev jag på Lidingöloppet eftersom jag inte trodde jag skulle orka 3 mil, men det gjorde jag, och på 2 tim å 20 min med!

Näe, nu ska det bli ett ordentligt träningsupplägg inför nästa år. Lite banlöpning tänkte jag testa å mer OL-träning ska det bli för farten finns ju... Ska bli skoj med vinterträning!!!

*sjukt malligt inlägg. :)*

Hemsön -där tiden står stilla...

typ, eller nåt. Igår var jag där och skulle springa ett litet lopp på 6 km. Roligaste sättet att träna snabbdistans på tycker jag. :) Var där tiiiidigt eftersom jag trodde första start var 13 och man måste anmäla sig senast en timme innan, men 13 var starten för barnen, vi skulle starta vid 14. Nåja. Gott om tid för uppvärmning.

Jag valde att lunka runt banan före start. *fusk* :) På väg ut pratar jag med Micke från löparklubben. Han sa att damerna brukar starta 3 min bakom herrarna men att jag kunde ju försöka prata med dem så att de ändrade så vi fick starta samtidigt. Hahaha.. det absolut fånigaste jag varit med om! WHY?

Lunkade runt banan, mycket fin och trevlig bana med väldigt lite asfalt. *me like* Fick startproceduren bekräftad, herrarna startar först och damerna ett par minuter bakom. Gick fram till arrangören och frågade om inte vi kunde starta samtidigt men se det gick inte. Jag frågade varför och fick till svar att många killar har problem med sina egon och tycker det är väldigt jobbigt när de blir om-/ifrånsprungna av damer. Att vissa sedan blir omsprungna av damer som startar 3 min bakom dem tyckte HAN att då fick de skylla sig själva. MEN MY FUCKING GOD! Jag skulle ha anmält mig till herrklass alltså? sa jag och gick surt därifrån.

Varför denna sekelskiftsaktiga startprocedur? Har man sådan prestationsångest kanske man inte skall springa alls? Denna mans uttalande får mig att undra vad det är för fel på dessa vuxna karlar som inte kan ta att en dam springer om/ifrån dem. Har de sin fru fastkedjad vid spisen? Måste deras fru/flickvänn alltid hålla igen vid situationer då denna kan visa sig bättre? menar, egot ställer ju till det lite. Jag skulle gärna vilja se en man som har detta problem, vågar den mannen stå för det i så fall?

Nåja, jag eldade upp mig, surade och övervägde att åka hem faktiskt. I ren protest! Jag startade dock 3 min efter herrarna och när jag började springa ifatt ett gäng så övervägde jag att kläcka ur mig något spydigt, eller vända mig och, springa baklänges och heja på dem medan jag sprang förbi dem. Dock avstod jag detta eftersom det antagligen bara var arrangören (född ngn gång under 1800-talet och antagligen fast i den tiden) som hade problem att bli om/ifrånsprungen av en dam.

Jag tog mig runt banan på 22.33 som första dam, som startade 3 min bakom herrarna. Jag passerade under banan flera herrar vilka antagligen har sina egon totalt krossade nu och aldrig kommer snöra på sig ett para löparpjuks igen? *ironi* Första herren jag passerade sken dock upp och hejade mycket glatt, en riktig karl som kan ta att en dam är snabbare. :)

Hade jag fått starta samtidigt som herrarna hade jag kanske pressat tiden lite till eftersom jag nu själv fick pressa på och försöka hålla farten. Hade ingen dam som utmanade mig och herrarna jag sprang om, ja de hade ju startat 3 minuter före! Micke vann på 21.07 om jag inte missnminner mig så lite draghjälp hade jag ju fått. :P Som Micke sa så blir ju herrarna omsprungna innan start eftersom man brukar ställa sig längre fram, även som dam, om man vet med sig att man springer fort.

En rolig bana, ett trevligt arrangemang dock besudlat av den ålderdomliga synen på män, att deras egon skulle skadas om de blev om/ifrånsprungna av damer. Vet inte om jag återkommer, har lite svårt för dylika synsätt. De kanske kan testa någon nytänkande till nästa år. Varför inte låta damerna starta 3 minuter FÖRE, på så sätt kan ju alla män med små snorrar egon får springa ikapp och förbi damerna, det måste väl kännas bra? Och kommer de inte ifatt alla damer så kan de ju trösta sig med att de faktiskt hade ett försprång på 3 min!

På fastlandet är det år 2010 vilket år det är på Hemsön vet jag inte...

..jag vann ju i lördags *skryt* och ett av prisen jag fick var en fri start i Lidingöloppet. Första tanken var "Nej, jag säljer den" men har funderat lite till och ska nog springa.  Är iofs E-serien i dalarna samma helg men har ju inte sprungit någon deltävling hittills så Lidingö lockar lite mer. Dock är det ju 3 mil och det är en mil för mycket enligt mitt egna tycke men börjar som sagt ändra mig... Skulle ju vara kul å testa lixom...

har ju några veckor i Juli och försöka träna upp mig på. :) Linus får hänga med... haha... Har för övrigt varit ute på en milrunda nyss. Målsättningen var 60 min men blev 52. Jag vill ha sällskap! Dessa pass är ju sjukt viktigta för min del har jag insett men är svårt att springa i den farten avslappnat när jag springer själv.. kanske kan försöka lura ut någon här i krokarna? Elin är det suveräna sällskapet, dock är det lite långt att åka till S-vall varenda gång...

Länk till Urskogsloppet... fan vilken upplevelse!

Herregud vilket lopp! 1,9 mil i mestadels skog. Inte lättlöpt, fin stig utan skog, urskog! Hur fantastiskt härligt är inte det?

Är så nöjd att jag tog OL-skorna med tanke på den oerhört blöta terrängen, men shit vad fint alltså!

Det började med typ 3-4 km uppför, i blöt myrmosse, kändes som det iaf. Uppför var det och halvvägs var jag beredd att ge upp. Jag tappade mitt häng och var helt säker på att någon tjej skulle springa om mig. MEn jag bet i, jag tog mig upp och fick sedan den återhämntning som behövdes för att orka vidare.

Jag sprang själv typ hela loppet. Såg någon skymta förbi längre fram men annars var jag själv. Absolut bäst tyckte jag om sträckan då man passerat 10 km. Lagom nerför i blåbärsris!!!! Ojojoj...

Men, vad jag stumnade när det blev några kilometer på grusväg! Kom ut i skogen igen och trodde inte jag skulle kunna ta mig i mål. Och den sista kilometern var nog den längsta jag någonsin sprungit! Men vad kul det var.

Och Björna! Vilket ställe! Värsta gbg-varvetkänsla med alla som hejade! Ojojoj.. jag är så sjukt imponerad och har så sjukt ont i kroppen så jag ska ligga i sacco och äta godis resten av kvällen!

Hur det gick? Seger... :) *klappar sig själv på axeln* 1.40.03 på 1,9. riktigt nöjd!